lördag 5 juli 2014

Sveriges farligaste debattör

Alice Teodorescu är utan tvivel en av Sveriges farligaste och mest underhållande debattörer. Hon kombinerar logiska och knivskarpa argument med en nästan magisk förmåga att bringa sina meningsmotståndare ur fattningen och försäga sig. Hon ger dem tillräckligt med rep för att hänga sig själva och hon behöver inte ens öppna luckan i golvet.

Jag har till exempel aldrig gillat Alexandra Pascalidou, som jag uppfattar som narcissistisk och nedlåtande mot meningsmotståndare, men det har varit en åsikt jag länge gick ligga lågt med i min bekantskapskrets, eftersom kritik mot henne lätt uppfattas som uttryck för latent rasism. Så förhöll det sig tills i februari i år, då Teodorescu deltog i en direktsänd radiodebatt i Kulturhuset. Den förment neutrala programledaren Pascalidou blev så provocerad av att Teodorescu inte accepterade begreppet "strukturell rasism" att hon gav sig på hennes "vita" utseende, vilket skulle diskvalificera henne från att ha en åsikt. Plötsligt blev det uppenbart för hundratusentals människor att Pascalidou inte alls är den godhetsapostel som hon utgett sig för att vara, utan en småaktig och ganska korkad person som inte ens förstod att hon gjort bort sig.

Den som senast fallit offer för Teodorescus är Ali Esbati, som i Aftonbladets direktsända debatt visade sig vara en bufflig översittare som inte tolererar att intelligenta människor observerar samma verklighet som han och drar helt andra slutsatser. Han tog det som en personlig kränkning att Teodorescu inte delade hans syn på rasism och tog sig rätten att i mästrande ton förklara att hon inte begriper någonting. Det var för män som honom begreppet härskarteknik en gång uppfanns. I vilket fall som helst är han tillräckligt smart för att förstå att han gjorde bort sig totalt och inte lyckades övertyga någon utanför sin egen snäva krets av ortodoxa marxister. Det är inte alls svårt att förstå varför han gav sig av utan att skaka hand med Teodorescu efter debatten.  (Uppdatering: Nu uppger Ali Esbati på sin blogg att han inte ångrar något alls, så jag överskattade uppenbarligen hans självinsikt. Så går det när man vill tro folk om gott.)

Detta betyder inte att jag anser att Esbati har fel i allt. Han har förstås rätt i att det finns ett slags vithetsnorm som har rötter i kolonialismen och att det är viktigt att vara känslig för maktperspektivet när man diskuterar rasism. Problemet är att hans marxistiska övertygelse grumlar synen och får honom att göra mycket grovhuggna generaliseringar som väcker fler frågor än de besvarar.

Den så kallade vithetsnormen har varierat över tid och har inte sett ut på samma sätt över allt i världen. Som den amerikanske historikern Matthew Jacobson har visat ansågs till exempel inte irländare vara vita när den stora invandringsvågen från Irland sköljde över USA på 1840-talet. Personer från Balkan, där den "vita" Teodorescu föddes, blev inte vita förrän en bit in på 1900-talet. Inte ens britterna tillämpade samma vithetsnormer i alla delar av imperiet eller behandlade sina undersåtar på ett likartat sätt. Samtidigt som britterna uteslöt indier från politiskt inflytande i deras eget land så kunde en indier bli vald till underhuset i moderlandet. Även maktperspektivet måste problematiseras och vi måste inse att ingen etnisk grupp i alla situationer kan anses ha övertaget. Det finns delar av världen som man bör undvika att besöka om man har ett ursvenskt utseende och vill komma hem med livet i behåll. Om det är "rasism" eller inte beror förstås på hur man definierar uttrycket.

Här visade debatten mellan Teodorescu och Esbati med all önskvärd tydlighet hur utbredda de totalitära tendenserna faktiskt är inom den etablerade vänstern. Man anser sig ha rätt att definiera begrepp som rasism och de som inte rättar sig i ledet ombeds flytta på sig eller finna sig i att bli överkörda. Det finns en plats för en Ali Esbati i Alice Teodorescus värld, men det är svårt att tro se att Ali Esbati skulle tillåta en Alice Teodorescu att ta plats om han finge råda i vårt land. Överhuvudtaget visar denna och många andra Almedalsdebatter att den yttersta vänstern, som just nu dominerar den inrikespolitiska debatten i Sverige, har svårt att förhålla sig till människor med andra åsikter och har mycket lätt att bli oförskämda när de blir motsagda. För eller senare kommer detta slå tillbaka mot vänstern, som blivit sin egen värsta fiende, och man får hoppas att pendeln inte svänger för hårt i andra riktningen.

4 kommentarer:

  1. Finns det en 'svarthetsnorm' söder om Sahara? Eller, lider man under en 'vithetsnorm' också i, säg, Asien? Är det inte självklart att en majoritetsbefolkning utgör grunden för något slags norm? Eller är det imperialism de talar om – också i Sverige, som trots några försök väl knappast kan kallas för ett imperialistiskt land? Madeleine

    SvaraRadera
  2. Det sjuka är att så många verkar se det som något helt självklart att Pascalidou är rasifierad och Teodorescu är vit, trots att de har i princip samma ursprung och färger.

    Det är förstås inte upp til mig att kategorisera och slå fast vem som är vit och inte, men jag köper helt enkelt inte att det är något självklart att av två kvinnor med i princip sammaursprung och färger är det tydligen självklart att den ena är vit och den andra inte.

    Jag gillar inte heller Pascalidou och det blir riktigt pinsamt att hon som vid ett flertal tillfällen berättat om sina personliga erfarenheter av rasism står och påstår att en annan kvinna som till det yttre är väldigt lik henne, som har i princip samma ursprung och färger inte kan veta något om rasism eftersom hon är vit. Då borde väl Pascalidous egna erfarenheter av rasism ogiltigförklaras, om en person som ser ut som de här två kvinnorna inte kan utsättas för rasism?

    SvaraRadera
  3. Har aldrig gillat Pascalidou .Hon pratar och pratar om ingenting .Orkar inte med hennes röst .Teodorescu är däremot intelligent oc vet vad hon pratar om .

    SvaraRadera