Jag är lättad. En historiskt svag och inkompetent vänsterregering med minimalt parlamentariskt stöd har äntligen fallit, tack vare att Alliansen vågade stå för sin politik och på grund av att SD såg ett guldläge att flytta fram ställningarna. Det demokratiska systemet visade sig fungera och det kanske finns hopp för den svenska parlamentariska demokratin trots allt. Nu blir det extraval den 22 mars 2015 och väljarna får en ny chans att säga sitt.
Frågan är bara vad vi ska rösta om. SD har spelplanen klar för sig och vill göra extravalet till en folkomröstning om massinvandringen, något som är helt begripligt med tanke på partiets inriktning. Den vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har hanterat situationen mästerligt, oavsett vad man anser om SD:s politik. Mer oklart är dock vad de övriga partierna kommer att gå till val på. Tror verkligen Löfvén, Fridolin och Romson att väljarna kommer att belöna dem för att ha skapat svensk nutidshistorias mest taffliga och oerfarna regering? Då är det mycket illa ställt med det rödgröna blocket, men allt tyder på att det finns litet sjukdomsinsikt i det lägret.
Och hur ska Alliansen kunna utnyttja detta guldläge att återvinna regeringsmakten? Även om borgarna fortfarande utstrålar betydligt mer sammanhållning, erfarenhet och statsmannaskap än de rödgröna, så kan de inte köra på som vanligt efter de tydliga signaler borgerliga väljare gav i september genom att gå över till SD. Om Alliansen låter extravalet bli en folkomröstning om massinvandringen riskerar de att förlora ännu fler röster till SD, när allt fler väljare inte utan skäl betraktar SD som det mest trovärdiga partiet i migrationsfrågor. Just nu står alldeles för mycket på spel för borgerligheten för att man ska klara av att hantera denna utmaning, KD riskerar att falla ur riksdagen och även FP hänger löst i ett extraval. Alliansen har helt enkelt inte någon tid till att genomföra någon omsvängning i migrationspolitiken för att möta verklighetens bistra utmaningar och de egna väljarnas förväntningar. En sådan omorientering kan bara ske när det parlamentariska läget stabiliserats och man hittat en ledare som kan stå på egna ben.
Men det finns en fråga som Alliansen kan använda för att återta initiativet: försvaret. Visserligen har M tappat mycket av sin trovärdighet efter åtta år av besparingar och nedrustning, men de två herrar som stod som främst ansvariga för denna politik, Reinfeldt och Borg, har lämnat den politiska scenen och det drastiskt försämrade säkerhetspolitiska läget gör att Alliansen har en gyllene chans att vända frågan till sin fördel, inte minst då FP och KD är både försvars- och NATO-vänliga. Om borgarna skulle göra extravalet till en folkomröstning om försvaret och våga ta upp frågan om ett möjligt NATO-medlemskap, så har man en realistisk chans att kunna återta initiativet och ge nytt liv åt Alliansen.
Just i försvarsfrågan saknar nämligen Alliansens motståndare trovärdighet, något som är särskilt uppenbart beträffande V och MP. Så länge som Löfvén envisas med att regera med dessa två vänstersekter så saknar S all trovärdighet i alla frågor som berör nationell säkerhet. Och om S menar allvar med att ta ansvar och söka blocköverskridande överenskommelser, så är försvaret ett utmärkt lackmustest på hur mycket allvar S egentligen menar. Här har S ett lysande tillfälle att visa vad man går för och komma ut på rätt planhalva. Om försvaret blev den stora valfrågan skulle S få möjlighet att hoppa på båten och slippa den uppslitande folkomröstning som vore den troliga konsekvensen av en brusten försvarsöverenskommelse mellan M och S. Ingen förväntar sig att S ska ska klara av en kovändning i NATO-frågan på tre månader, men en tydlig fingervisning från S-ledningen att man ämnar att ingå en bred och förutsättningslös överenskommelse om försvaret efter valet skulle ge tillräckligt med demokratisk legitimitet för att rättfärdiga en senare omsvängning om NATO. Det är dock långt ifrån säkert att Löfvén är förmögen att se detta.
Återstår dock SD. För många har det varit mindre uppenbart att även SD saknar trovärdighet i försvarsfrågan. Det är ju just SD:s försvarsvänliga politik som gjort att man lyckats fånga upp en del gammelmoderater. Men SD:s folkhemsnostalgi och starka motstånd mot NATO gör det möjligt för borgarna (och socialdemokraterna) att ifrågasätta SD:s trovärdighet i en fråga som borde ligga varje Sverigevän och sann patriot om hjärtat: rikets säkerhet. SDU:s årsmöte valde just om den ryssvänlige Gustav Kasselstrand och återupprepade sitt krav att Sverige ska stå utanför NATO. Här går SD i otakt med sina egna väljare och det finns helt enkelt inte tid att genomföra en på sikt fullt möjlig omsvängning i frågan om NATO. Partiledaren är sjukskriven och man har inte råd att förlora SDU:s stöd i ett extraval. SD har bundna händer.
Att lyfta försvarsfrågan skulle ge borgarna ett tillfälle att ta sig ur det dödmansgrepp som identitetspolitiken hållit om Alliansen de senaste fyra åren. Man skulle få en realistisk chans att återvinna regeringsmakten och därmed vinna tid till att genomdriva en realpolitisk nödvändig omorientering av migrationspolitiken utan att snegla på SD. Dessutom skulle borgarna få en möjlighet att skapa en ny berättelse om Sverige, ty försvaret är en institution där man kan fostra nationell tillhörighet och sund patriotism utan hänsyn till vilken plats i världen där man råkar vara född.
Som sagt. Alliansen kan vinna extravalet och bryta det parlamentariska dödläget om man bara har modet och dådkraften att utnyttja detta tillfälle. Sprid detta inlägg om du vill bidra till att detta sker.
OK har spridit detta. Det fria valet om skola, vård och sina egna pengar väger också tungt. Men det måste bli plan över invandring annars står den frågan på dörren vid varje beslut från sylt till gamla och miljoner till Bert.
SvaraRadera